WOW och känslorna

Hemma igen. Många tankar och intryck har helgen uppe i Sveriges andra stad gett mig. Har egentligen varit lite för trött och lite för kär för att kunna hänge mig fullt åt festivallivet som inte riktigt var som vanligt eftersom festivalen gick av stapeln mitt i staden. Skönt tyckte jag att slippa tältcamping och boendeproblemen löste sig med sovplatser i diverse studentlägenheter. Har varit ett jävla åkande och vandrande genom Göteborgs stad och planka på spårvagn är alltid roligt, en liten kick. Det är kommer bli väldigt osammanhängande känner jag. Rent konsertmässigt så var det väl som vanligt, nästan. Alla pop- och rockband kändes inte speciellt upphetsande, har redan sett det mesta och har svårt att hetsa upp mig över Hives tjugonde spelning, Arks hundrade, Moneybrothers femtionde och Hellacopters trehundrade spelning. Nej, två konserter gav något. Manu Chao var väldigt bra trots att jag knappt lyssnat på fransosen innan. Mäktigast av allt var Kanye West iallafall, trots lite knackig spelning så var det bland det bästa jag skådat på festival genom livet. Avslutningen var snudd på mäktigare än att höra Morrissey framför "There is a light..." på Hultsfred 04. Festivalen hade väl en del barnsjukdomar och ljudet var ibland lite för tamt, t. ex. The Hives spelning blev genast tre snäpp sämre tack vare att basen försvann någonstans. Sen att ölen kostade 50 spänn är inte heller acceptabelt.

Annars hade jag och Simon en trevlig kväll/natt i lördags där vi bland annat träffade en mer än lagligt berusad Ebbot, Simon skrek "hippiejävel" åt Devendra Banhardt och tillsammans över en flaska sprit tog vi humorn till nya nivåer. På vägen hem genom Haga och Masthugget skrev jag själv om Göteborgs historia till en skrattande Simon. Kvällen innan var lika rolig då jag jagade Simon fram på Magasinsgatan samtidigt som jag skrek "nu ska du dö din jävla dvärgjävel", det var roligt, hurra.

Nog om Göteborg och WOW nu. Resan hem var snudd på mardrömslik. Ett skepp lastat med saknad och panikångest seglade rakt in i mig och jag fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka när tåget bullrade ut från Göteborg. Minutrarna innan hade vi tagit farväl, jag hade torkat dina tårar och kysst den sista kyssen. Långsamt släppt din hand, nästan som på film. Avsked är svårt, jag har väldigt svårt för det och inte fan blir det bättre. På tåget hem spelade jag allehanda sorglig musik, läste King för att få in andra tankar i huvudet, gick sådär. Hemma i Värnamo gick jag långsamt genom staden, tvingade ned röken från cigaretten i min ömmande hals, tittade på Lagan som forsade under Åbron och tanken slog mig att det mycket gått och väl kunde vara sista gången just den promenaden från stationen hem till min lägenhet gicks. Imorgon börjas det, då ska jag packa ihop mitt liv i Värnamo. Börja spika ihop kistan som ska begrava min epok här i Värnamo. Egentligen borde jag vara eld och lågor inför flytten, men just i skrivande stund är det inte så uppåt. Att lämna Värnamo är förstås det bästa som hänt mig. Fast just nu finns det andra känslor som är starkare, som tar upp min tankeverksamhet. Var ska det här sluta?