En sista uppgörelse

Dags att försöka göra en sista omställning till vad som kan kallas "normalt liv" igen. Svårt är rätta ordet och lusten att vandra de där kilometrarna upp till jobbet är oerhört låga. Kan ändå hålla fanan högt och tänka att det bara är två gånger kvar. Helt otroligt egentligen, har svårt att begripa att det snart är över, ord saknas för att förklara det som pågår i mitt huvud. Men dagarna ska klaras ut, det kommer gå ohyggligt långsamt känner jag på mig. På onsdag kommer antagligen lättnaden men samtidigt tomheten, den trygga punkt som ändå funnits i tillvaron under en lång period är helt plötsligt borta. Tror ändå att lättnaden kommer vara större av att det äntligen är över, att livet kan få son verkliga start, få påbörja det jag verkligen vill. Så, snart är jag lycklig