En sista helg

Då slog klockan till igen. Efter att försökt mig på ett nytt världsrekord i snoozning så fick jag med hjälp av örfilar mot mitt huvud äntligen liv i min arma kropp och upp reste sig ett vrak. Vraket har numera börjat få form som en människa igen, till vilken nytta undrar jag. Idag är det fredag, den sista fredagen på länge som jag tvingas må såhär dåligt. Sista gången ska jag stå ute i soprummet 14.50 och måtta upp till bjälkarna i taket för att räkna ut längden på det rep som ska ta mitt liv. Nu har jag gjort det så många gånger att jag tappat räkningen, egentligen rör det mig inte i ryggen. Men bara principen får mig at må illa. Jag biter ihop, så som jag alltid gjort. Jag kommer nog överleva, men det gör ont, ooh så ont som Lena PH skulle sagt det.